Mordet i Uppsala, regering och riksdag har utgått från en naiv respekt för invandrares kultur och religion. Resultatet är ett dråpslag mot muslimska flickors och kvinnors rättigheter. Staten måste forma lagar, som skyddar barn och ungdomar från religiösa tvångströjor, skriver representanter för kurdiska organisationer i Sverige.

Det tragiska mordet på Fadime i måndags kväll i Uppsala rör om i ett öppet sår. Fadime mördades av sin far för att hon hade ”vanhedrat familjen” genom att bo med någon som familjen inte accepterade. Vi fick återigen se ett liv slockna framför våra ögon. Fortfarande är det många som vill slå dövörat till och förneka förekomsten av s k hedersmord i Sverige av rädsla för att hamna i kritiserandet av andra ”kulturer”. Tyvärr är det många barn och speciellt flickor som hamnar i en oerhört svår konflikt med sina föräldrars uråldriga traditioner och livsmönster.

I många islamiska länder får föräldrar göra nästan vad som helst med sina barn eftersom de är barnens överhuvud. Barns rättigheter är i själva verket lika med föräldrarnas rättigheter. Staten och de religiösa institutionerna ingår en ohelig allians mot de minstas grundläggande rättigheter och familjen blir den minsta institutionen, som upprätthåller den orättvisa ordningen.

Det är sammanfogningen av religionen och staten, som gör att gamla och uråldriga traditioner lever vidare och blir till starka dogmer.
Ingenstans i världen har religionen av egen vilja blivit demokratisk, tolerant och ivrig för jämställdhet. Ingenstans i världen har religionen och de religiösa samfunden lämnat ifrån sig den politiska makten genom egna beslut eller gett vika för moderna idéer om barns och kvinnors rättigheter.
Det är inte religioner, kulturer eller traditioner som skall respekteras, utan den fria rätten att själv bestämma om man vill bejaka religioner och traditioner. Det är religionsfriheten som måste värnas.

Religionsfrihet betyder absolut inte att vi måste respektera de religioner och kulturer, som kränker barns och kvinnors rättigheter. Det är vår grundläggande mänskliga rättighet att inte tycka om eller acceptera religioner och politiska idéer.
Här ligger det grundläggande felet i s k kulturrelativism och problemet i det så kallade mångkulturella samhället.

Regeringen, riksdagen, myndigheter och institutioner har utgått från en naiv respekt för invandrarnas ”kultur”, ”religion” och ”traditioner”. Naiviteten har inneburit ett dråpslag mot invandrarbarns och speciellt flickors och kvinnors grundläggande rättigheter i Sverige.
Problemet leder också till att de progressiva krafterna för förändring, gränsöverskridande och framåtskridande inom invandrargrupperna hålls tillbaka. I stället får konservativa krafter vind i seglen och utanförskap och segregation slår rot.
Traditioner och religioner värnar det bestående och är oftast svåra att att förändra. I konflikten mellan mänskliga rättigheter och de religiösa institutioner som upprätthåller farliga traditioner, måste de religiösa traditionerna ge vika. Barns, kvinnors och flickors rättigheter måste skyddas.

Religion måste få vara en privat sak och borde inte ha något med barns liv att göra. Barn ska skyddas från de vuxnas förkärlek till urgamla traditioner, kulturella riter, religiösa och ideologiska påtryckningar.
Barn har i grunden ingen religion eller politisk tillhörighet. De måste få vara barn och vara lika på alla möjliga plan oavsett föräldrarnas religionstillhörighet och kulturella normer.
I ljuset av detta perspektiv har vi, undertecknare av denna artikel, längre sökt att vända opinionen till stöd för dessa små själar och deras rättigheter.
Barn kan inte och får inte tilldelas ansvaret att själva besluta om de ska ta på sig slöja, om de ska bli omskurna, om de ska få äta fläsk, om de ska få gå på sex och samlevnadslektioner och om flickor ska få umgås med pojkar.

Ansvaret får aldrig vila på barnen i dessa för dem så svåra frågor. Barn kan inte och ska inte behöva ställa sig mot sina föräldrar, bli illojala mot dem och riskera att förlora deras kärlek! Denna konflikt med religion, kultur och föräldrar måste samhället ta – inte barnen.
Det är samhället som måste säga ifrån när allvarliga kulturkrockar blir ett faktum. Staten måste forma lagar och skyddsnät, som skyddar barn och ungdomar från religionernas tvångströjor.
Många religioner kallar icke religiösa för ”orena” och ”utan värdighet” (Framgår t ex av Islamisk tidskrift, nr 2, år 2000, sidan 24, Visdomens Trädgård). Homosexuella beskrivs som ”sjuka” och ”vidriga” och kvinnor som mindre värda än män, etc. Men det är hoppingivande att det är många människor, som inte har respekt för sådana religiösa värderingar.

Pojkar måste få slippa omskärelse på grund av föräldrarnas vidskepliga seder. Låt pojkarna själva få välja när de har fyllt 16 år och är mogna för beslut, som rör deras egna kroppar och deras tro.
Den iranska islamiska regimen fick oss inte på knä – inte ens med militära medel! Vi kommer att fortsätta med våra ansträngningar för en bättre och mänskligare värld – en värld lika för alla utan hänsyn till religiös, kulturell och etnisk härkomst!

Med utgångspunkt från vad vi här har skrivit, i namn av barnkonventionen och mänskliga rättigheter, anser vi oss ha rätt att kräva:
1. Pojkar under sexton år skall slippa att bli omskurna.
2. Den islamiska slöjan är en symbol för könsdiskriminering, därför bör det bli förbjudet för flickor
under 16 år att bära slöja.
3. Barn har ingen religion, därför bör religiösa skolor förbjudas för barn under 16 år.
4. De redan existerande religiösa skolorna bör ställas under extra noggrann kontroll så att de följer den allmänna skolplanen om t ex jämlikhet mellan könen.
5. Barn måste behandlas lika oavsett var de kommer ifrån eller föräldrars religiösa och kulturella bakgrund. I skolan ska alla barn behandlas lika förutom i rent medicinska frågor. Inga barn bör undantas från några ämnen på grund av föräldrars kulturella eller religiösa tillhörighet.

Vad avser regeringen, myndigheter och t ex Rädda Barnen göra för att omvandla urgamla patriarkala och reaktionära normer till moderna värderingar, som inte kränker invandrarbarnens rättigheter? Eller skall vi ha det som nu: vissa normer för svenskar och andra för muslimska grupper och invandrare?

Soleyman Ghasemiani
chefredaktör, kurdiska tidskriften Hana
Karim Shahmohammadi
ordf Barnen först i Sverige
Haideh Daragahi
doktorand i engelsk skönlitteratur,
Kvinnonätverket i Stockholm
Esmail Moloudi
ordf i Iranska flyktingars riksförbund
Parvin Kabloy
ordf i Kommittén för försvaret av
iranska kvinnors rättigheter i Sverige
Sara Mohammad
ordf ”Glöm aldrig Pela”-föreningen